Elektrisk energi behövs för att driva tågen, hålla växlar fria från snö, belysning på bangårdar och i tunnlar samt till signal- och teleanläggningar. Tågen drivs med 1-fas 15 000 volt och med en frekvens av 16 2/3Hz.
Historik
Sverige började elektrifiera järnvägen i början av 1900-talet. Dåtidens tekniska kunskap gjorde att man valde en låg frekvens för att överföra och reglera energin till tågen. Man byggde ett vattenkraftverk med generatorer som levererade en frekvens på 15Hz till järnvägen. Idag omvandlas elenergin från 3-fas 50Hz till 1-fas 16 2/3 Hz i omformarstationer utplacerade längs det svenska järnvägsnätet. Omvandlingen sker med dels aggregat bestående av motor och generator men även med modern tyristorteknik.
AT-system
Botniabanan kommer att använda sig av ett Auto-Transformatorsystem för överföring av energi i kontaktledningsnätet. Ett AT-transformatorsystem överför energin med 30kV och vid varje 10 km transformeras den ner till 15kV i speciella AT-transformatorer. Jämfört med det traditionella Booster-transformatorsystemet är AT-systemet betydligt effektivare tack vare lägre överföringsförluster.
Kontaktledningen
Tågens höga farter ställer stora krav på samspelet mellan kontaktledningen och tågets strömavtagare. Kontaktledningen projekteras med avancerade dataprogram för att samspelet skall bli optimalt. Ju högre hastighet hos tågen desto högre inspänningskrafter i kontaktledningen. För att minska slitaget av tågets strömavtagare och öka driftsäkerheten monteras kontaktledningen i sicksack. Tråden rörs hela tiden över strömavtagarens kolskena för att slitaget av kolskenan skall bli så jämt som möjligt.
Elsäkerhet
Eftersom elfaran är den osynliga faran krävs att anläggningen uppförs på ett säkert sätt. Alla metalliskt ledande detaljer inom järnvägen skyddsjordas och på bland annat broar monteras skyddsanordningar. I utmatningspunkterna sitter känsliga skydd som snabbt kopplar ifrån ledningarna vid fel. Arbeten på och invid ledningarna utförs efter av Banverket fastställda bestämmelser.
Fågelskyddsåtgärder
Även för fåglarna utgör elen en osynlig fara på några olika sätt och dessa försöker man inom projektet att eliminera. Tre riskområden har identifierats och dessa har man fem skyddsåtgärder för. Det är den så kallade påflygningsrisken, påkörningsrisken och strömgenomgång.
Påkörningsrisken: att fågeln sitter på stolptoppar och liknande och spanar efter byten på och invid spåret som lockar ner dem med risk för att bli påkörd. För att minska denna risk har Botniabanan tagit fram det som kallas sittovänligstolptopp som skall göra det svårt eller omöjligt för fågeln att sitta på den i vanliga fall platta stolptoppen.
Risk för strömgenomgång: att fågel sitter på delar med 22 000 eller 15 000 volt och kommer i kontakt med något som är jordat. För att minska denna risk använder projektet Huven-uven som isolerar transformatorerna och därmed eliminerar en fara. Man har även satt upp sittovänliga rör för att minska sittytan på utliggarna och alltså möjligheten för fågeln att slå sig ned samtidigt som röret gör det mycket svårt eller omöjligt för fågeln att komma åt jord via stolpen. Ytterligare en åtgärd för att minska risken för strömgenomgång är att projektet använder plastbelagda hjälpkraftlinor som isolerar tillräckligt för att skydda fåglarna (men är inte säker för människor) samt att man vid vissa fågelskyddsåtgärder kablar ned hjälpkraften i kabelränna.
Påflygningsrisken: att fågeln inte ser de silverfärgade linorna och flyger in i dem. För att undvika det har man satt upp fågelavvisare i reflex som snurrar i vinden för att det skall vara lättare att upptäcka linorna.